Det kliar på mina armar.
Igår fick jag en rätt sjuk nostalgikänsa av att jag var 7-8 år och lekte bland ölflaskor och brutna LP-skivor på pappas klubb en söndagsförmiddag, och mamma rätt bestämt sa åt mig att inte röra vid glasfiberullen.
måndag 28 maj 2007
REJV
Jag har idag:
Ljugit om mig själv.
Sagt sanningen om en annan människa.
(...)
Jag är så glad över denna:
(Och nej Andreas, du kommer inte att få den.)
Ljugit om mig själv.
Sagt sanningen om en annan människa.
(...)
Jag är så glad över denna:
(Och nej Andreas, du kommer inte att få den.)
torsdag 17 maj 2007
Perfume: The Story of a Murderer
Hej
Jag tycker om Hagabion. Jag tycker om den därför att man kan sitta där i fyra timmar och äta fusillis för 35 kronor, djupt insjunken, eller sjukt engagerad i en konversation, när någon lägger ett bioprogram på bordet. Man slänger en blick på väggklockan, inser att det börjar en film tre minuter senare, undrar om man hinner kissa innan, och sen sitter man i mörkret precis lagom till förtexterna.
Häromdagen impulsade jag "Perfume: The Story of a Murderer". ( Dreamworks 2006)
Ett något sånär som på kostymdrama som utger sig för att vara en kittlande skräckis, baserad på romanen med samma namn.
Handlingen utspelar sig i 1700-talets Frankrike och kretsar kring Jean-Baptiste Grenouille, en ung man som fötts med ett extremt bra luktsinne.
Efter Grenouilles möte med en vacker ung kvinna, vilken han olyckligtvis råkar kväva av ren klumpighet, blir han besatt av tanken att kunna bevara dofter.
Efter att ha lärt sig doftbevarandets grunder hos stadens parfymör reser han till parfymens hemstad, Grasse. Där börjar han döda unga kvinnor och ta till vara på deras lukter med målet att skapa den ultimata doften; toppnot,hjärtnot och basnot nog för att, som enligt legenden, få vem som helst att i ett ögonblick tro att de befinner sig i paradiset.
Varken storyn eller manuset i den här filmen håller särskilt bra. De som läst boken innan de såg filmen ansåg att den inte levde upp till förväntningarna. Bland annat var Grenouille för snygg. (Dreamworks produktion, min anm.) Man skall heller inte förvänta sig att gå ifrån salongen med kårar längs ryggraden, för den innehåller knappt något läskigt alls förutom ett antal bilder på krälande larver. Det läskiga skulle kanske vara den ambivalens som man upplever gentemot mördaren.
Jag skulle vilja beskriva filmen som obehagligt vacker.
Fotot är ett av de bästa jag sett på länge, med väl uttänkta färgskalor och rörelser. Jag fick nästan ont i kroppen av hur bra filmen förmedlade Grenouilles luktsinne till publiken. Nära bilder på essenser; små, små oljedroppar, gjorde att man nästan kände lukten av tusentals röda rosor.
Jag hade knapp koll på filmen innan jag såg den, och blev väldigt förvånad när Dustin Hoffman och Alan Rickman dök upp i varsinn nyckelroll.
För den som intresserar sig för filmfoto tycker jag nästan att den är obligatorisk. För er andra är den nästan värd att se bara för att den innehåller den sjukaste scenen i filmhistorien.
Tänk er ett tusental statister iförda tidsenliga kläder, tandsminkning och oljigt hår, som på en stor gårdsplan rätt oprovocerat klär av sig nakna och börjar hångla. Och så lite täta åkningar på det. Ganska sjukt men hyffsat förenligt med resten av filmen.
hej hej
Jag tycker om Hagabion. Jag tycker om den därför att man kan sitta där i fyra timmar och äta fusillis för 35 kronor, djupt insjunken, eller sjukt engagerad i en konversation, när någon lägger ett bioprogram på bordet. Man slänger en blick på väggklockan, inser att det börjar en film tre minuter senare, undrar om man hinner kissa innan, och sen sitter man i mörkret precis lagom till förtexterna.
Häromdagen impulsade jag "Perfume: The Story of a Murderer". ( Dreamworks 2006)
Ett något sånär som på kostymdrama som utger sig för att vara en kittlande skräckis, baserad på romanen med samma namn.
Handlingen utspelar sig i 1700-talets Frankrike och kretsar kring Jean-Baptiste Grenouille, en ung man som fötts med ett extremt bra luktsinne.
Efter Grenouilles möte med en vacker ung kvinna, vilken han olyckligtvis råkar kväva av ren klumpighet, blir han besatt av tanken att kunna bevara dofter.
Efter att ha lärt sig doftbevarandets grunder hos stadens parfymör reser han till parfymens hemstad, Grasse. Där börjar han döda unga kvinnor och ta till vara på deras lukter med målet att skapa den ultimata doften; toppnot,hjärtnot och basnot nog för att, som enligt legenden, få vem som helst att i ett ögonblick tro att de befinner sig i paradiset.
Varken storyn eller manuset i den här filmen håller särskilt bra. De som läst boken innan de såg filmen ansåg att den inte levde upp till förväntningarna. Bland annat var Grenouille för snygg. (Dreamworks produktion, min anm.) Man skall heller inte förvänta sig att gå ifrån salongen med kårar längs ryggraden, för den innehåller knappt något läskigt alls förutom ett antal bilder på krälande larver. Det läskiga skulle kanske vara den ambivalens som man upplever gentemot mördaren.
Jag skulle vilja beskriva filmen som obehagligt vacker.
Fotot är ett av de bästa jag sett på länge, med väl uttänkta färgskalor och rörelser. Jag fick nästan ont i kroppen av hur bra filmen förmedlade Grenouilles luktsinne till publiken. Nära bilder på essenser; små, små oljedroppar, gjorde att man nästan kände lukten av tusentals röda rosor.
Jag hade knapp koll på filmen innan jag såg den, och blev väldigt förvånad när Dustin Hoffman och Alan Rickman dök upp i varsinn nyckelroll.
För den som intresserar sig för filmfoto tycker jag nästan att den är obligatorisk. För er andra är den nästan värd att se bara för att den innehåller den sjukaste scenen i filmhistorien.
Tänk er ett tusental statister iförda tidsenliga kläder, tandsminkning och oljigt hår, som på en stor gårdsplan rätt oprovocerat klär av sig nakna och börjar hångla. Och så lite täta åkningar på det. Ganska sjukt men hyffsat förenligt med resten av filmen.
hej hej
måndag 14 maj 2007
"Leende guldbruna ögon"
Okej, börjat lek.
Mitt oaccentuerade försök till stämningshöjare i form av filmtittning har givit resultat.
Dock misslyckades jag med delen där jag istället för att hamna i ett tillstånd av ofrånkomlig ambivalens skulle låta tärningen välja film åt mig.
Anledningen var att jag vid givet tillfälle var aningen nedstämd efter att ha fått en elak mening sagd till mig kvällen innan, och nedanstående DVD's baksida utlovade ett koncept som inte kunde vara annat än vinnande vid tröstsökande.
"LEENDE GULDBRUNA ÖGON"
En dramaserie för SVT i tre delar, om Lennart ,23 år från Fellingsbro som inget annat drömmer om än att bli dansbandssångare. Lennart har rösten, problemet är bara att han är svart, och inget dansband vill ha honom. Lösningen på problemet kommer då han utlämnad åt sitt öde i Rågsved hos den misslyckade hiphoparen Rosha (Fares Fares) kommer på idén att starta ett eget dansband.
De enda musikanterna han lyckas få med i projektet är en ganska brokig skara, med tydligt tilldelade karaktärsdrag. Ingen av dessa har egentligen något intresse för dansbandsmusik vid seriens start, utan är med för pengarnas skull.
Konflikten är ganska uppenbar från början, men fint placerat med de olika bandmedlemmarnas bakgrunder och öden. Tyvärr brister skådespeleriet på vissa håll, men man kan se förbi det tack vare huvudrollsinnehavaren Yankho Kamwendos fantastiska insats.
Sättet på vilket han framför Lennarts outtömliga optimism när de övriga bandmedlemmarna tvivlar är av inte tidigare skådat slag.
Hans leende greppade tag i mig redan de första minuterna och hade ännu inte släppt när jag sett igenom alla tre avsnitt på raken. Inte hade heller ledmotivet till serien släppt min hjärna när jag skulle gå och lägga mig. "Sandras sång", som framförs med dunder och brak under en faktisk Allsång på Skansen-sändning får mig att tvivla på min ståndpunkt inom svensk musik, och då jag spelat slutscenen om och om igen för att få höra låten, fruktar jag att jag har börjat gilla dansband.
Slutscenen ses här:
http://www.youtube.com/watch?v=2nmKbhJNCYI
Ja, jag är fortfarande euforisk ett dygn efter att ha sett serien.
Se den!
hej
Mitt oaccentuerade försök till stämningshöjare i form av filmtittning har givit resultat.
Dock misslyckades jag med delen där jag istället för att hamna i ett tillstånd av ofrånkomlig ambivalens skulle låta tärningen välja film åt mig.
Anledningen var att jag vid givet tillfälle var aningen nedstämd efter att ha fått en elak mening sagd till mig kvällen innan, och nedanstående DVD's baksida utlovade ett koncept som inte kunde vara annat än vinnande vid tröstsökande.
"LEENDE GULDBRUNA ÖGON"
En dramaserie för SVT i tre delar, om Lennart ,23 år från Fellingsbro som inget annat drömmer om än att bli dansbandssångare. Lennart har rösten, problemet är bara att han är svart, och inget dansband vill ha honom. Lösningen på problemet kommer då han utlämnad åt sitt öde i Rågsved hos den misslyckade hiphoparen Rosha (Fares Fares) kommer på idén att starta ett eget dansband.
De enda musikanterna han lyckas få med i projektet är en ganska brokig skara, med tydligt tilldelade karaktärsdrag. Ingen av dessa har egentligen något intresse för dansbandsmusik vid seriens start, utan är med för pengarnas skull.
Konflikten är ganska uppenbar från början, men fint placerat med de olika bandmedlemmarnas bakgrunder och öden. Tyvärr brister skådespeleriet på vissa håll, men man kan se förbi det tack vare huvudrollsinnehavaren Yankho Kamwendos fantastiska insats.
Sättet på vilket han framför Lennarts outtömliga optimism när de övriga bandmedlemmarna tvivlar är av inte tidigare skådat slag.
Hans leende greppade tag i mig redan de första minuterna och hade ännu inte släppt när jag sett igenom alla tre avsnitt på raken. Inte hade heller ledmotivet till serien släppt min hjärna när jag skulle gå och lägga mig. "Sandras sång", som framförs med dunder och brak under en faktisk Allsång på Skansen-sändning får mig att tvivla på min ståndpunkt inom svensk musik, och då jag spelat slutscenen om och om igen för att få höra låten, fruktar jag att jag har börjat gilla dansband.
Slutscenen ses här:
http://www.youtube.com/watch?v=2nmKbhJNCYI
Ja, jag är fortfarande euforisk ett dygn efter att ha sett serien.
Se den!
hej
söndag 6 maj 2007
hej
Det är verkligen helt magiskt att mitt 90-dagars spårvagnskort har gått ut.
Att gå till fots är verkligen överskattat. Iallafall för oss med ben kortare än det gyllene snittet.
Det är omöjligt att försöka gå snabbt. Att gå snabbt resulterar i en konstig känsla av att musklerna inte räcker till. När man nått sin topphastighet resterar bara en känsla av... hopplöshet. Det går inte att gå snabbare utan att det övergår i spring... Ja, jag tycker iallafall att det är oerhört frustrerande. (Ge mig en cykel, någon.)
hjälp till självhjälp
Impatience makes success!
De senaste dagarna har jag med empiriska metoder lyckats verifiera två påståenden om mig själv:
1. Jag är som en gris, drar man mig framlänges vill jag gå baklänges.
2. Jag klarar bara av att ta mig an stora projekt av oöverskådlig karaktär. En trivial uppgift som att t.ex. diska är i mina ögon rätt irrelevant och ter sig ganska omöjlig att utföra. För att jag skall aktiveras krävs något med större ändamål.
Med anledning av påstående 2 tänkte jag nu introducera "Rachel tvångsaktiverar sig själv genom kontinuerlig kontakt med cyberspace."
Jag tänkte börja med filmtittande. Rent praktiskt går det till såhär: Jag skall se på film och sedan ha något vettigt att säga om varje filmupplevelse. För att undvika hinder orsakade av mina utbredda funktionshinder i form av tvångstankar och ambivalens så skall jag välja film med hjälp av tärningskastning.
Första målet är att se igenom alla filmer jag har hemma, för att sedan kanske avancera till hyrfilm. Senare fråga.
Ni kan ju iallafall låtsas intresserade så jag känner att jag tillfredsställer ett behov av bloggläsning hos några av er.
Rackan
De senaste dagarna har jag med empiriska metoder lyckats verifiera två påståenden om mig själv:
1. Jag är som en gris, drar man mig framlänges vill jag gå baklänges.
2. Jag klarar bara av att ta mig an stora projekt av oöverskådlig karaktär. En trivial uppgift som att t.ex. diska är i mina ögon rätt irrelevant och ter sig ganska omöjlig att utföra. För att jag skall aktiveras krävs något med större ändamål.
Med anledning av påstående 2 tänkte jag nu introducera "Rachel tvångsaktiverar sig själv genom kontinuerlig kontakt med cyberspace."
Jag tänkte börja med filmtittande. Rent praktiskt går det till såhär: Jag skall se på film och sedan ha något vettigt att säga om varje filmupplevelse. För att undvika hinder orsakade av mina utbredda funktionshinder i form av tvångstankar och ambivalens så skall jag välja film med hjälp av tärningskastning.
Första målet är att se igenom alla filmer jag har hemma, för att sedan kanske avancera till hyrfilm. Senare fråga.
Ni kan ju iallafall låtsas intresserade så jag känner att jag tillfredsställer ett behov av bloggläsning hos några av er.
Rackan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)